Det man sett framemot så länge faller alltjämt ihop till en platt pannkaka. Jag har längtat efter familjen, syskonen och mor och far. Lika mycket som jag längtar lika arg är jag nu och längtar härifrån. Hur kan hon (min mor) få minsta småsak att bli ett bråk? Jag orkar faktiskt inte. Jag måste säga, att hur mycket jag saknar alla när jag inte är här, är jag glad att jag köpt ett hus 50 mil ifrån så jag slipper dessa små gnabb som utvecklar sig till jordens krig. Jag råkar öppna munnen på precis fel ställe eller säger något med lite irriterad röst så brinner hon av som en tokig och börjar skrika och gnälla.

Varför har jag berättat hur länge jag var ledig? Skulle gladeligen åka hem imorgon och slippa tanten. Vi har mycket bättre kontakt när vi pratar i telefon. Då har vi en fin relation, en bra relation. Nu blir det bara irriterat och som ett varande sår så börjar det kladda igen.

Julafton, en dag då vi faktiskt inte bråkade dessmer. Bara lite snäsningar på förmiddagen för att mamma var stressad. Men resten av dagen var fin. Det var trevligt, roligt och jag skrattade väldigt mycket. Vi var samlade en 16 personer, med yngsta på 12 år och äldsta på 89. Inga småbarn än, och det tycker jag är tråkigt. Men det är väl upp till mig att ordna den biten kanske. Jag vill så gärna ordna den biten. Men är det nästa steg? Kommer livet bli bättre då? Kommer det fylla min längtan?

När jag sitter här i min brors gamla pojkrum snurrar alla tankarna. De snurrar nog ändå tycker jag. Kommer jag någonsin gå ner i vikt? Jag försöker kämpa men faller dit ibland på portioner och skräpmat och sött. Har dock inte ätit godis på 1 månad och 2 veckor snart. Inte ens igår åt jag något godis, på julafton. Det var duktigt av mig. För tillfälle fanns att trycka, jag lovar. Stod godis och choklad och knäck på alla bord och ytor.

Jag skulle önska att jag blev gravid snart och att jag nästa jul antingen var gravid eller hade en liten bebis. En egen lite bebis att pussas med och krama och som bara älskade mig. Jag längtar efter någon som ovillkorligen älskar mig och som jag kan älska tillbaka med allt jag har inom mig. Sambon får en del, men inte allt. Jag har så mycket kvar att ge. Så mycket kärlek kvar.

Jag försöker hitta en väg att skriva ner mina tankar, där någon kan läsa dem, men där inte min familj och mina vänner vet att det är jag som skriver. Jag behöver få vara anonym så att jag därför vågar skriva om det som jag grubblar över. Det kommer inte vara några himlastormande överraskningar som du inte läst förut. Men jag behöver ändå få skriva av mig någonstans utan att mina familj och vänner dömer mig eller tycker synd om mig.

Jag är en vanlig ung kvinna. Med vanliga drömmar. Jag har ett vanligt liv, ett vanligt lyckligt liv. Jag har varit tillsammans med min sambo sen jag var 16 år. Nu är jag 26 år gammal. Vi träffades och blev intresserade av varandra på en gång och ett halvår senare var vi tillsammans och sedan ahr det rullat på. Efter studenten sökte jag mig in på universitetet i Umeå för att läsa till förskollärare, och här blev jag och min sambo kvar. Vi flyttade ihop när jag var 19, i en liten lägenhet några mil utanför staden. Jag trivdes inte i storstan eftersom jag kommer från en mindre ort.

Nu har vi nyss köpt hus eftersom jag sen ett och ett halvt år tillbaka har fått en tillsvidaretjänst. Äntligen, efter två år som vikarie kan jag slappna av. Jag har ganska långt att pendla, enkel väg är det ca 5 mil, men jag trivs på mitt arbete. Jag älskar mitt jobb som förskollärare, att jobba med små barn. Men det krävar mycket av mig.

Jag märker att detta första försök till blogg mest var en beskrivning av mig, eller mitt förflutna mest. Men det var väl det som behövde komma ut. Jag kommer att använda detta som en spontanblogg, där jag skriver det som faller mig in. Mina tankar och bekymmer som poppar upp just när jag sitter vid datorn.

Jag älskar att läsa andras bloggar och blev därför sugen att prova en egen. En där jag vågade skriva allt jag tänkte på. Så därför gör jag det. Egentligen spelar det ingen roll om inte någon läser. Men om du råkar finnas där och göra just det, så skriv gärna en kommentar någon gång ibland. Jag tror jag kommer uppskatta det. Jag vet ju inte än eftersom ingen någonsin gort det förr.

 Min störtsa dröm, eller mina drömmar kanske jag ska säga, just nu är att skaffa barn. För att göra det försöker jag förtvivlat gå ner i vikt. Men det går dåligt, helst när jag är själv. Jag är en duktig matmissbrukare. Jag älskar mat - mycket mat, onyttig mat och sött. Efterrätter, godis, läsk. U name it. Det slinker ner. Har nu varit utan godis i 4 veckor, det saknas mig. Men jag kämpar. Dock äter jag för mycket, för mycket mat. Har även ätit någon efterrätt någon gång i veckan. Försöker förtvivlat låta bli, men det går itne att stå emot. Godis kan jag tacka nej till, för där utsätts jag inte lika ofta för frestelsen. Men jag försöker tänka att det kanske inte spelar någon roll de där få gångerna jag njuter av lite kladdkaka eller tårta. Men ändå, jag får dåligt samvete varje gång jag öppnar munnen och tuggar. För jag vill bli smal. Jag vill kunna skaffa barn utan att vara en tjockismamma, eller utsätta mitt foster för risker under graviditeten för att jag inte är normalviktig. Men det är svårt. Jag väger över 105 kg. Det pendlar där någonstans. Det gör ont i mig. Jag vill inte vara en tjockis. Jag vill se bra ut och känna mig vacker. Jag vill att folk ska se genom mitt tjocka skal till den person jag egentligen är. Genom att jag är så överviktig så blir jag även en annan person utåt än den jag verkligen är. Jag blir sur, grinig, lättstött, blyg, drar mig undan, vågar inte. Jag hindrar mig själv att leva.

Oj, nu ser jag att klockan har dragit iväg. Ska hämta upp min sambo och skulle visst vara där nu, men jag har över 20 minuters bilresa till den vännen han är hos. Men han klagar nog inte, de skulle dricka öl och whisky och surra. Jag unnar honom detta, men självklart skulle jag önska att han vore här hos mig. Hade hjälpt mig att slå in julklapparna, städa toaletterna, dammsuga, laga mat, tvätta kläder, skotta snö. Allt sånt hade blivit roligare med honom hemma och med honom som delade arbetsuppgifterna. Men oftast så gör vi dem var för sig. När jag inte orkar då hoppar han in och lagar mat och tvättar. Annars gör jag det. Vill jag att han ska hjälpa till, då får jag be, och be och tjata. Är less på att tjata och be. Jag brukar ibland skita i att be honom hjälpa till, men jag får då inget beröm eller tack för att jag tar hand om allt. Ibland har jag försökt lämna allt och vänta ut honom, tills han gör det. Men då dröjer det veckor och han gör det ändå inte, och jag får tjata och gnälla. Jag gör inget annat än tjatar och gnäller på honom. Jag VILL inte göra det, men han hjälper ju mig inte med sitt beteende precis. Jag vågar ju inte ta hem folk som det ser ut ibland, men jag ORKAR inte alltid städa och tvätta och diska själv. Jag orkar verkligen inte det.

Nä, nu har jag gnällt färdigt för idag. Nu ska jag åka och hämta sambon och försöka bita ihop och inte bli irriterad på honom för att han är berusad. Jag brukar nämligen bli det, varför vet jag inte. Men jag klarar inte av honom full. Well, inget att göra åt nu. Sags att hoppa in i bilen, starta motorn och dra iväg.

Jag hoppas du tittar in senare, och fortsätter läsa här. För jag kommer fortsätta skriva.

Tack! /A